En av de största ekonomiska risker ett styrelseuppdrag innebär, är risken för personligt betalningsansvar för bolagets skulder. Många styrelseledamöter tror att de, genom att bolaget tecknat en s.k. styrelseförsäkring, är skyddade mot framtida obehagliga ekonomiska konsekvenser. Tyvärr har det visat sig att den uppfattningen är felaktig och att många styrelseledamöter riskerar mycket betungande betalningsansvar utan att kunna ianspråkta försäkringen. Hur kan styrelsen skydda sig?
Styrelsens (och även VD:s) ansvar för bolagets förpliktelser uppkommer normalt först sedan bolaget inte längre kan betala sina skatter och leverantörer och oftast en lång tid efter bolagets konkurs. Bolaget tecknar, på ledamöternas begäran, en styrelseförsäkring med syftet att skydda styrelseledamöterna och VD:n mot personligt betalningsansvar, som typiskt sett kan uppträda för obetalda skatter, visavi bolagets fordringsägare om bolaget varit underkapitaliserat (s.k. kritisk kapitalbrist) och för annan försummelse från styrelsen som drabbar bolaget eller dess aktieägare. De individer som accepterat styrelseuppdrag i bolagets styrelse tror därmed att de har nödvändigt skydd för eventuellt framtida anspråk genom försäkringen.
Denna uppfattning är tyvärr ofta felaktig. Orsaken till det är att det för ianspråktagande av en sedvanlig försäkring krävs att försäkringen är gällande när de omständigheter som utgör grunden för försäkringsfall uppstår för att giltigt försäkringsfall ska föreligga (den s.k. försäkringsperioden). Detta gäller även om skadeanmälan sker först i ett långt senare skede. För att en vanlig styrelse-försäkring ska täcka en skada eller ett anspråk räcker det inte med att försäkringen var gällande när den skadegrundande omständigheten inträffade – försäkringen måste också vara i kraft när skade-anmälan görs (under den s.k. rapporteringsperioden). Det är det sistnämnda förhållandet som ofta gör att styrelseledamöternas försäkringsskydd är väsentligt urholkat.
Ett för styrelseledamöterna vanligt scenario är att bolaget går i konkurs och att leverantörer därefter riktar anspråk mot ledamöterna med stöd av aktiebolags-lagens regler och styrelseledamöters personliga ansvar. Sådana anspråk fram-ställs normalt långt efter konkursutbrottet. Kort tid efter att en konkurs inträtt upprättar konkursförvaltaren en förteckning över bolagets skulder och tillgångar. Den handlingen – konkursbouppteckningen – utlöser normalt inget agerande från bolagets fordringsägare. Dock åligger det förvaltaren att inom sex månader från konkursutbrottet upprätta en förvaltarberättelse. I den ska förvaltaren bl.a. redovisa uppgift huruvida bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (kritisk kapitalbrist) och, om så är fallet, när i tid det kan antas att det funnits skäl för styrelsen att misstänka detta, med skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning som följd. Om styrelsen försummat sina skyldigheter i detta avseende kan personligt betalningsansvar uppstå.
Informationen i förvaltarberättelsen granskas av bolagets fordringsägare (om dessa är aktiva) men kanske oftare av aktörer som har som affärsidé att agera och driva process mot styrelseledamöter i efterhand.
Problemet är att anspråken ofta framställs mellan tre till fem år efter konkursutbrottet. Styrelseleda-möterna undersöker då om de har skydd genom den styrelseförsäkring bolaget tecknat. Resultatet blir oftast att skydd saknas. Skälet till det är att styrelseförsäkringen upphört att gälla när premien inte betalats (vilket normalt sker en tid före konkursen p.g.a. att bolaget saknar betalningsförmåga, men senast vid konkursutbrottet). När skadeanmälan görs för de anspråk som riktats mot ledamöterna har, i det närmaste undantagsvis, rapporteringsperioden löpt ut med följden att försäkringen inte kan ianspråktas. Leda-möterna står då helt utan skydd och får dels driva en process med egna medel, dels ur egen ficka med skattade medel betala det belopp som en fordringsägare kan visa sig ha rätt till. Detta öde har drabbat ledamöter i många bolag över tid och trots att denna försäkringsproblematik varit känd en tid sker det än idag.
Hur kan då en styrelseledamot skydda sig mot exponering av sin privatekonomi till följd av ett engagemang som styrelseledamot? Enligt min uppfattning finns ingen lösning som ger ett fullständigt skydd men flera olika åtgärder kan i samverkan förbättra ledamöternas position.
En grundläggande åtgärd är en noggrann och löpande uppföljning av bolagets ekonomiska utveckling, och vid misstanke om kritisk kapitalbrist, iakttagande av reglerna om kontrollbalansräkning m.m. oftast i samarbete med bolagets revisor.
Om styrelsen ändå försummat sina plikter kan visserligen engagerandet av kompetenta ombud i de rättsliga processer som följer på anspråk om personligt betalningsansvar i viss mån begränsa riskerna och eventuella skador, men kan givetvis inte utgöra ett fullständigt skydd.
I försäkringsfrågan bör bolaget – när styrelseförsäkring tecknas – se till att man förhandlar fram en s.k. förlängd rapporteringsperiod. Det innebär att bolaget i konkurs – eller dess ledamöter – ges möjlighet att efter konkursen fortsätta att betala styrelseförsäkringens premier under en önskad period och därmed ge skydd åt ledamöterna. Skyddet bör kunna utsträckas att gälla i tio år efter konkursen för så länge kan fordringsägarna vänta med att framställa anspråk utan att det preskriberats. De bolag som använder sig av försäkringsmäklare bör vara informerade om problematiken, i annat fall kan man med fördel anlita en försäkringsmäklare för att biträda bolaget vid upphandling av ett fullgott skydd.
Vidare bör bolaget, även om skyldigheten därtill enligt lag nu bortfallit för många bolag, ha en revisor. Genom ett nära samarbete med revisorn kan en befarad kapitalbrist upptäckas i tid och nödvändiga åtgärder vidtas i rätt tid och på rätt sätt.
Befarar styrelsen att kritisk kapitalbrist uppstått i bolaget bör den också engagera ett juridiskt biträde med nödvändig erfarenhet och kunskap om kapitalbristsituationen för att genomföra de åtgärder som föreskrivs i lag. Gör styrelsen rätt här kommer den aldrig att behöva hamna i situationen att berättigade anspråk kan riktas mot en styrelseledamot.
Skulle styrelsen försummat dessa åtgärder återstår att – efter konkursen – se till att vidmakthålla försäkringsskyddet genom att upprätthålla den förlängda rapporteringsperioden, d.v.s. att för egna medel fortsätta betala försäkringen under den period man förhandlat fram med försäkringsbolaget när försäkringen tecknades.
Advokat Annika Freij, Göteborg, 2016-01-21