Den 22 juni 2016 meddelade Högsta förvaltningsdomsstolen en dom om likvidators ansvar för det likviderade bolagets obetalda skatter och avgifter. Kammarrätten ansåg att likvidatorn var personligt betalningsskyldig med 716 Mkr.
Kortkort bakgrund om förutsättningar och syfte bakom företrädaransvaret
Förutsättningen för att ett personligt ansvar för skatter och avgifter ska uppstå är att dessa vid konkurstidpunkten har förfallit till betalning, att företrädaransvar föreligger enligt skattebetalningslagen och att betalningen uteblivit genom uppsåt eller grov oaktsamhet.
Den avgörande frågan i målet var om likvidatorn kunde åläggas betalningsskyldighet överhuvudtaget i sin egenskap av likvidator; om likvidatorn agerat, minst, grovt oaktsamt vid sin hantering av skuldsituationen och, i så fall, med 716 Mkr.
Högsta förvaltningsdomstolen uttalade bl.a. att syftet med företrädaransvaret för skatter och avgifter är att skydda staten som anses vara en mer utsatt borgenär än andra.
Just detta mål – bedömningen av grov oaktsamhet
Domstolen konstaterade att en likvidator omfattas av skattebetalningslagens personliga ansvar då denne genom att inträda i styrelsens ställe haft en faktisk maktposition och ”möjlighet att påverka förvaltningen i den juridiska personen”.
Domstolen kom fram till att det är grovt vårdslöst om en företrädare inte, före det att fordran förfaller till betalning, gjort vad som ”rimligen” kan krävas för att skydda var och en av borgenärerna. Personligt ansvar kan undvikas om företrädaren vidtagit de åtgärder som krävs för att få till stånd ”en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn till samtliga borgenärers intressen”. Sådan avveckling kan bestå i rekonstruktion eller konkurs, men inte frivillig likvidation.
Domstolen betonade att uppsåt och grov oaktsamhet anses ha samma innehåll som inom straffrätten och att det ska vara frågan om mer klandervärd försummelse eller nonchalans och det är först om gärningsmannen ”t.ex. slarvat i högre grad vid upprättande av en deklaration eller annan handling eller visat uppenbar likgiltighet för att sätta sig in i de beskattningsregler som han har haft att tillämpa”. Att skatten inte har betalats i tid eller verksamma åtgärder inte har vidtagit utgör i sig inte att grov oaktsamhet föreligger.
Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att det ansågs visat i målet att likvidatorn hade god insyn i bolaget och dess ekonomiska situation genom tidigare advokatuppdrag för bl.a. detta samt att han företrätt bolaget gentemot Skatteverket om de aktuella skatterna. Det borde vidare ha stått klart för likvidatorn redan vid likvidationsuppdragets början att skatterna inte skulle kunna betalas på förfallodagen och inte ”omedelbart” begära bolaget i konkurs ”kan” framstå som grovt oaktsamt. Det ansågs slutligen försvårande att han var advokat och därför känner till vilka åtgärder som borde ha vidtagits.
Vad gäller storleken på betalningsskyldigheten ansåg dock domstolen att även ett betydligt lägre belopp än 716 Mkr skulle uppnå skattebetalningslagens handlingsdirigerande syfte och satte ned beloppet till 2 Mkr. Det kan tilläggas att domstolen vid nedsättningen uttalade att betalningsskyldigheten för 716 Mkr ansågs stå i ett ”klart missförhållande till det som det allmänna vinner av att hela beloppet utkrävs.”.
Advokat Henrik Thyselius, Göteborg, 2016-10-19