Advokaten Henrik Thyselius företrädde under 2014 en man som åtalades för att ha förgripit sig sexuellt på sin biologiska dotter under en tioårsperiod. Enligt åtalet skulle övergreppen ha förekommit 15 till 25 år bakåt i tiden och pågått från det att dottern var fyra år tills hon fyllde 13 år. Bevisningen bestod i huvudsak av dotterns egna minnesbilder, varav flertalet framplockade genom s.k. hypnosterapi.
Fallet tilldrog sig stor uppmärksamhet i media, främst beroende på användningen av hypnosterapi. Media drog, på inte helt övertygande grunder, paralleller till Quick-fallet.
Pappan dömdes i tingsrätten till tre års fängelse och ett betydande skadestånd till sin dotter. I december förra året ogillade hovrätten åtalet och upphävde därigenom tingsrättens dom. Hovrättens dom vann laga kraft.
Den minnesexpert som advokaten Thyselius hade funnit och begärt att domstolen skulle utse till domstolssakkunnig uttalade bl.a. att hypnosterapi är en omstridd terapimetod vid eftersökande av s.k. bortträngda minnen. Experten uttalade bl.a. att forskningen talar för att användningen av hypnos ökar risken för att pseudominnen för detaljer i upplevda händelseförlopp uppstår och att det även ökar den utsträckning i vilken minnen bedöms som korrekta oavsett om så är fallet eller ej, att frågan huruvida minnen av starkt obehagliga upplevelser kan lagras intakt utanför medvetandets kännedom och räckvidd är kontroversiell och att det är väl dokumenterat att falska minnen för hela händelseförlopp, inklusive minnen för erfarenheter av övergrepp kan skapas under hypnotisk regression.
Den s.k. ursprungsbedömningsteorin är den mest etablerade teorin inom minnesforskningen och har funnits i 30 år. I denna teori är den centrala tanken att man gör en bedömning av varifrån minnet kommer redan när man minns något. Antagandet om att det är t.ex. en film, dröm eller verklighet är en rekonstruktion som sker i framtagningsögonblicket. Detta antagande sker som regel omedvetet men kan ibland börja med egna tankar för att reda ut hur det förhåller sig. Det anses svårt att vetenskapligt undersöka om bortträngning av minnen kan ske och det finns inga vetenskapliga studier eller forskning om hur man behandlar bortträngda minnen. Det är dock visat att man får svårare att minnas specifika händelser genom att medvetet undvika att tänka på dem. Om man låtit bli att tänka på en händelse vet man dock om det. Det är inte helt omöjligt att man med åren i sådant fall kan tappa medvetandet om dem men det finns ingen solid forskning i någon riktning.
Mot bakgrund av hovrättens bedömning av bevisvärdet kring bortträngda minnen, är det inte sannolikt att misstankar som, i huvudsak, bygger på bortträngda minnen hamnar i domstol igen.
Mer om fallet kan du läsa här:
Sveriges Television
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Filter
Henrik Thyselius, Göteborg, 2015-06-25