Om den som väcker talan vid svensk domstol saknar hemvist i Sverige föreligger en skyldighet att enligt en lag från 1980 ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader. Detta krav anses bl.a. motverka att krav som är svagt underbyggda förs vid svensk domstol med risk för att den svenske motparten inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader om denne vinner målet, eftersom svenska domar i princip inte är verkställbara i utlandet.
Högsta domstolen har nyligen fått anledning att pröva denna lagstiftning. Ett utländskt bolag som ansåg sig ha en fordran på två svenska bolag hade överlåtit sin fordran på en utländsk medborgare som bodde i Sverige. Denne väckte sedan talan mot de svenska bolagen och dessa menade att den som väckte talan skulle ställa säkerhet som om det var det utländska bolaget som egentligen var den som väckte talan.
Högsta domstolen uttalade bl.a. att Europakonventionen ger var och en som har ett civilrättsligt anspråk rätt att få sin sak prövad i domstol och att inskränkningar av sådan rätt kräver lagstöd samt att sådana begränsningar i lag ska tolkas restriktivt. Domstolen påpekade att svensk rätt inte innehåller något allmänt krav att den som är part i en rättegång ska ha förmåga att betala motpartens rättegångskostnader. I tidigare rättsfall har Högsta domstolen slagit fast att varken aktiebolag i likvidation eller konkursbon kan hindras från att väcka talan även om dessa skulle sakna tillgångar. Den som väckte talan i målet kunde med fog uppfattas som en s.k. processkommissionär, d.v.s. ett subjekt som fått ett anspråk ”placerat” hos sig som för talan i eget namn för annans räkning. Som regel saknar denne ekonomisk förmåga att betala för motpartens rättegångskostnader i händelse av förlust och fordran är i sig högst osäker. Denna konstruktion har underkänts i senare rättspraxis och har medfört att vinnaren i en efterföljande rättegång med framgång har väckt talan mot den person eller det bolag som står bakom processkommissionären.
Högsta domstolen ansåg dock att det inte finns förutsättningar att utvidga tillämpningsområdet utöver vad som framgår av lagtexten och kom fram till att en utländsk medborgare med hemvist i Sverige inte kan tvingas ställa säkerhet för motpartens rättegångskostnader – och det även om talan skulle gälla ett anspråk som tillhör en person eller bolag som i sig hade varit skyldig att ställa säkerhet.
Sammanfattningsvis medför domen att utländska bolag kan kringgå skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader genom att överlåta fordran till person eller bolag med hemvist i Sverige.
Advokat Henrik Thyselius, Göteborg, 2017-02-17